Intervju med Sonja – anhörig till Bjarne på Ebbagården

”Det viktigaste är att man blir bemött med värdighet och det upplever vi verkligen här på Ebbagården” säger Sonja som är anhörig till Bjarne som bor på Ebbagården.

-Jag har funnits för mina medmänniskor hela mitt liv och känner så tydligt när det känns rätt och när det känns fel.

Sonja har funnits för sin familj när barnen var små och sedan för både unga och gamla i de olika arbeten hon haft som barntimmeledare och diakoniassistent.

2014 blev hennes man Bjarne sjuk, vilket de först trodde var stressrelaterat. Bjarne bestämde sig för att minska ner sina åtaganden för att minska stressen men insåg snart att hans tillstånd inte berodde på stress och de kontaktade därför Minnesmottagningen. 2016 fick Bjarne en demensdiagnos.

2016 började Bjarne besöka Utsikten – Samariterhemmets dagliga verksamhet för unga personer med demensdiagnos regelbundet för att träffa andra i samma situation och för att Sonja kunde få lite avlastning på dagarna. Men ju mera demensdiagnosen utvecklades så blev det helt nödvändigt att söka plats på ett permanent boende för personer med demensdiagnos.

Efter besök på flera olika boenden, valde Bjarne att flytta in på ett boende men det blev tyvärr inte så långvarigt, Bjarne rymde flera gånger och slutade också att tala, så familjen kände att så här kan inte Bjarne behöva ha det. I september 2020 flyttade Bjarne in på Ebbagården och nu kändes det helt rätt.
-Här är det lugnt och harmoniskt, här är det en fantastisk personal och inte så stor personalomsättning, det är litet och hemtrevligt, de har aktiviteter som anpassas efter varje individ, firar traditioner och överlag har ett individanpassat arbetssätt här. Man möter varje individ med värdighet och respekt

-Som anhörig deltar jag på anhörigcafé 1 ggr/ månad, vi får nyhetsbrev där vi ser vad som är på gång

-Nu känner jag äntligen att jag vågar släppa taget efter alla våra upplevelser på olika boenden. Jag besöker Bjarne varannan dag, så Ebbagården blir också som ett andrahem för mig, därför känns det så värdefullt att vi anhöriga också blir bemötta som de individer vi är och med värdighet och respekt, avslutar Sonja.