I samband med Ekumeniska veckan publicerar Samariterhemmet Diakoni en uppsats skriven av Jan Henningsson, fd Diplomat och barnbarnsbarn till Nathan Söderblom.

En välsignad tillflykt.
I en aftonbön på Samariterhemmet i juni 1915 säger Nathan Söderblom:

Och ingen ansträngning – andlig eller kroppslig – går upp mot det som kräves i personliga förhållanden. All annan möda är lättare än den att ha ansvar för människor, fostra och leda dem. Men ändå är detta hem en välsignad tillflykt för den som söker. Man har en ljuvlig känsla, när man träder innanför dörrarna. Den som är trött till själ och kropp, längtar hit och får här vad han behöver.

På Samariterhemmet hade Söderblom redan tidigt under Uppsalaåren fått den lisa han ibland behövde, och efterhand fick han möjlighet att själv aktivt bidra till institutionens utveckling. Som ärkebiskop blev han självskriven ordförande i Samariterhemmets styrelse, ett uppdrag han tog på största allvar. Man kan med fog tala om en relation till ömsesidigt gagn. Vid grundstensläggningen för Diakonisshuset, försommaren 1917, refererar Söderblom till ”oss alla som hava med Samariterhemmet att skaffa, eller på ett eller annat sätt lärt oss att älska det”. Med utgångspunkt i Matt 4:23 talar han om hur:

Frälsarens verksamhet, hans kall direkt fortsättes, icke blott av predikanten, utan i samma grad även av läkaren, diakonissan, sjuksköterskan, församlingssystern och envar som hjälper och betjänar människor i sjukdom och allehanda skröplighet.

Läs hela uppsatsen här!